Kultur
Patriarkat vardagsmat
Det var i senaste avsnittet av tv-serien »Billions«. En affärsman har förlorat nära nog allt och nu är han på restau-rang med sin blonda vackra flickvän som inte vet hur pank han blivit. Medan hon förtjust tar emot ett berg nyhyvlad tryffel på sin pasta till en kostnad av 12 dollar grammet ser han plågad ut. Det är självklart att han ska betala. Sen säger han: »jag har inte råd med den ring jag sett ut åt dig, jag kan inte ge dig det bröllop du vill ha.« Om hon ändå vill gå vidare med det äktenskap de uppenbarligen redan talat om så älskar han henne och vill leva med henne för alltid. »Men då väntar vi lite« säger hon obekymrat, gaffeln full med tryffel.
Scenen moraliserar inte över henne. De har olika sorters tillgångar: hennes är ungdom, skönhet, charm, hans är pengar, makt och status. Eller hans var det i alla fall. Vi vet att han vet att han aldrig kommer att kunna veta om hon älskar honom för den han är, eller för den materiella status han förväntas ge henne. Den plågan är också en bild av patriarkatet.
När vi talar om patriarkatet är det ofta utifrån hur kvinnor missgynnas och exempelvis kan utsättas för sexuella övergrepp av kulturprofiler i decennier utan att någon tycker att det är särskilt viktigt. Vi talar om kvinnolöner, om lika villkor och om uttag av föräldraledighet.
Men vi talar inte särskilt ofta om vad patriarkatet egentligen är. Så vagt tycks det att vad som helst kan ingå som berör kritik mot kvinnor (eller kritik som möjligen skulle kunna antas vara mot kvinnor, som till exempel om någon är emot utvecklingen mot ljudböcker).
Patriarkatet står på flera ben. Det första är en strikt uppdelning efter kön. Män och kvinnor förväntas vara essentiellt olika, bidra med olika saker och ha olika platser i samhället. Historiskt har uppdelningen gått längs linjen mellan privat och offentligt, där privatlivet – familj, kärlek, omsorg – hört till kvinnor och det offentliga – pengar, makt, politik, logik – hört till män. Även om reproduktion är avgörande för mänsklig existens har det monetärt värderats lägre än till exempel produktionen av sådana där plaststroppar som sitter längst ut på skosnören. För att kvinnor ska få tillgång till materiellt välstånd har de alltså fått byta sina tillgångar – kärlek, uppmärksamhet och omsorg – mot de pengar och den makt som en man kan ha.
Det andra benet på patriarkatet är patrilinearitet, fokus på fadersarv. Biologiskt är det svårare att veta vem som är far än vem som är mor till ett barn, och om man ändå vill basera samhället på fadersarvet måste man kontrollera kvinnors sexualitet. Det här görs och har gjorts på otaliga fantasifulla sätt världen över.
Det tredje benet är, och det här är möjligen kontroversiellt, mäns relativa högre våldskapital. Män är nästan alltid både fysiskt starkare än kvinnor och mer benägna att använda våld. Varför det senare är sant vet vi inte, det kan bero på hormoner – testosteron har en koppling till aggressivitet – på kultur – män uppfostras i mycket högre utsträckning till att både utöva och tåla våld – och på själva utgångspunkten i sig: Eftersom män är starkare är de kanske mer benägna till våld just för att de har en högre chans än kvinnor att vinna ett eventuellt våldsutbyte. Denna skillnad gör att kvinnor alltid rationellt har tyngre skäl att vara rädda för män än tvärtom och det påverkar alla relationer mellan könen.
För mig var det en uppenbarelse när jag läste den australiensiska filosofen Kate Mann om att misogyni inte är kvinnohat generellt, utan just hat mot de kvinnor som inte vet och accepterar sin plats. Hat mot kvinnor som kräver mer uppmärksamhet och tar mer plats än de ger åt män och barn, mot kvinnor som vill äga sin sexualitet, mot kvinnor som tror sig ha rätt att till exempel utkräva rättvisa för decennier av sexualförbrytelser som andra diskret har ignorerat.
Jag vet dock inte vad vi ska kalla det som män drabbas av när de inte inordnar sig. För män straffas också om de inte passar in i den hierarki där känslor och svaghet ska tryckas undan till förmån för konkurrens och strid.
Patriarkatet är förstås inte likadant i dag som i säg det antika Grekland eller dagens Saudiarabien. Framsteg görs hela tiden och friheten ökar, för både män och kvinnor. Kanske finns det också skillnader i makt utifrån ren styrka som inte går att helt motverka. Vi kan bara försöka. Men än är det uppenbarligen långt kvar till den allra sista grisen.